Min granne är äcklig

Nej förresten. Jag ska inte knacka på hos grannen. Jag ska inte göra någonting. Sist jag var ute var då jag skrev det sista inlägget. Det har gått flera dagar och motståndet till att träffa folk bara växer. Snart är äggen och havregrynet slut också. Då måste jag gå och handla men då kanske jag möter henne i trappuppgången och... Säger något pinsamt.

Tänk om hon ser på mig att jag vill bli hennes bästa vän? Nej, det är inte värt att riskera.
Lika bra att inse att jag aldrig kommer bli som henne. Hon är för normal. Hennes hår ligger alltid fint över hjässan. Jag använder ordet "hjässan" för att hon varken har en skalle eller ett huvud. nej, hon har en hjässa. Det ser ut som att någon råkat spilla honung över hennes hjässa och att honungen råkar ha lagt sig i perfekta vågor, gyllene, glänsande honungsvågigt hår.

Jag kommer aldrig att bli en normal tjej med honungshår, jag kommer aldrig se världen med oskuldsfulla och ickedömande ögon.

Jag kan aldrig få det hon har, jag kommer aldrig finna den sinnesfrid hon har med sig från födseln. Hennes honungshår var säkert lika gyllene när hon föddes. Honung och mensigt sekret.
Jag gillar inte henne längre. Hon är alldeles för normal. Hon skulle aldrig veta hur det är att se de där sakerna som jag inte ens kan skriva om.

 Det är för äckligt. Min granne är äcklig. Jag måste verkligen handla.

I trapphuset löper en linje längs väggarna. Den är sådär konstnärligt diagonal. Ibland, när jag går uppför trapporna så brukar jag tänka att jag befinner mig mitt i högerns näste. Jag tänker att jag ska börja rapportera live från detta blå högkvarter. Jag känner mig som en bluff bland alla bostadsrätter.
När som helst så kommer dom avslöja mig.

Mitt emot min lägenhet, innanför nästa dörr finns en lägenhet som ser precis ut som min. Nästan iallafall. Den är spegelvänd. Åt fel håll och allt är i fel färger. Det är iallafall det jag vet från att ha smygkikat in när hon har gått in där. Det är något som jag också brukar tänka på när jag går uppför trapporna. Att om jag bodde i den lägenheten så skulle jag göra allt tvärtom. Men när jag börjar tänka så mycket har jag oftast bestämt mig för att tänka klart. För ibland blir det liksom för mycket.

En liten fråga blir lika stor som rymden.

Ibland tänker jag också att jag ska bli kompis med tjejen som bor i spegelvända lägenheten. Men jag vet inte hur jag ska fråga. Hon vet att jag kommer från Norrland. Hon vet att jag pluggar. Jag är högerhänt. Jag undrar om hon är vänsterhänt. Det ska jag fråga henne nästa gång vi ses i trapphuset.

Det har snöat och jag tror att denna gång så ligger det kvar. Det är morgonljus ute och alla toner går i sepia. Fast liksom lite grått sepia.
Ingen är här ännu. Jag gillar det här klassrummet. Det är som en trygg kokong. Om jag bodde här så skulle jag nog sova väldigt gott här inne.

Ett litterärt geni

De kommer säga att jag är begåvad. De kommer kalla mig ett litterärt geni, de kommer läsa det jag skrivit och säga saker som "fantastisk prosa" och "underbar lyrik".

De kommer att säga att det är klart att hon lider. Med ett sådant intellekt så är det svårt att göra annat. Och de kommer genast se för sitt inre öga hur jag en gång i tiden slog ned blicken, sakta, med mina tjocka ögonfransar och sedan röra med skon lite i gruset och sedan sa jag "Det är som att allt är så självklart. Men ändå så främmande."

Och just det kommer den där boken inledas med. "The diary of Selma" Mer än så får ni inte. För ingen kommer tänka på Selma Lagerlöf eller någon sånt. Det kommer bara finnas en Selma då och alla vet att det är jag.

Och i den boken kommer det finnas svartvita bilder på mig som är tagna under livets finaste stunder, och ett decennium från det kommer delar ur den grå massan titta på mig och mina ögonfransar, de kommer försöka se in i mina ögon som tittar tillbaka från fotografiet. Och de kommer försöka föreställa sig vad jag tänkte.
Led hon?
Var hon lycklig?
Vad är det som glimtar i bråddjupet som är hennes blick?

Jag kan inte bestämma mig för om jag dör eller inte.
Äh förresten.
Boken skriver jag nu.
Vemod, ska den heta