I trapphuset löper en linje längs väggarna. Den är sådär konstnärligt diagonal. Ibland, när jag går uppför trapporna så brukar jag tänka att jag befinner mig mitt i högerns näste. Jag tänker att jag ska börja rapportera live från detta blå högkvarter. Jag känner mig som en bluff bland alla bostadsrätter.
När som helst så kommer dom avslöja mig.

Mitt emot min lägenhet, innanför nästa dörr finns en lägenhet som ser precis ut som min. Nästan iallafall. Den är spegelvänd. Åt fel håll och allt är i fel färger. Det är iallafall det jag vet från att ha smygkikat in när hon har gått in där. Det är något som jag också brukar tänka på när jag går uppför trapporna. Att om jag bodde i den lägenheten så skulle jag göra allt tvärtom. Men när jag börjar tänka så mycket har jag oftast bestämt mig för att tänka klart. För ibland blir det liksom för mycket.

En liten fråga blir lika stor som rymden.

Ibland tänker jag också att jag ska bli kompis med tjejen som bor i spegelvända lägenheten. Men jag vet inte hur jag ska fråga. Hon vet att jag kommer från Norrland. Hon vet att jag pluggar. Jag är högerhänt. Jag undrar om hon är vänsterhänt. Det ska jag fråga henne nästa gång vi ses i trapphuset.